Att känna sig värdelös

Det är rätt svårt att beskriva hur det känns när alla bieffekter sätter igång som värst. När hela kroppen värker, när varken mat eller dryck smakar som det brukar, när man egentligen inte vill kliva ur sängen på mornarna.

Alla säger att man bara ska tänka på sig själv, försöka vila och ta det lugnt. Har ni försökt vila och ta det lugnt med en klängig ett-åring i lägenheten? När det bara finns ett sovrum, när ingen av oss vuxna får sova på nätterna för att dottern inte gör det?

Vår lilla tjej fyller ett år den här veckan, och jag har spenderat två veckor med att känna mig som världens värsta mamma och fru. Och det är ingen som får mig att känna mig så förutom jag själv. Men eftersom jag ska på behandling nästa vecka så innebär det att jag mår rätt ok denna vecka. Så vi kommer att ha kalas på lördag för hela familjen. Min syster kommer hit och hjälper till med bakningen så det inte blir för jobbigt, för även om värken och tröttheten sakta försvinner så känns det ändå på något sätt som att man inte har tillräckligt med energi i kroppen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag inte har något hår. Jag gillar att det går snabbare att duscha, men det känns väldigt konstigt när man tar sig på huvudet, när man lägger sig på kudden, och att man måste ha mössa på när man går ut.

Allt som allt är väl det här inte någon av mina bättre dagar. Det har blivit en del tårar den här månaden, men jag hoppas att jag vänjer mig vid bieffekterna så att det kanske känns lättare nästa gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s