Andra cellgiftsbehandlingen

Ja, nu ligger jag och får min andra behandling.

Andra behandlingen 19 juli

Mamma och syrran är med som sällskap, vi sitter och snackar skit och tar det lugnt.

Annonser

Biverkningarna

Ja, biverkningarna är ett kapitel i sig själv. Man får biverkningar av cellgifterna och sen får man biverkningar av medicinerna som man tar för att minska biverkningarna och så vidare…

Det kanske blir lättare att berätta om man tar det i den ordning som biverkningarna kommer.

Sömnlöshet –  kommer från kortisonet som jag börjar ta dagen innan behandlingen. Så natten innan behandling och två nätter till är det jättesvårt att somna.

Magkatarr – också en biverkning av kortisonet. Mot det tar jag Omeprazol i mellan 7-10 dagar efter att jag tagit första dosen kortison.

Trötthet – Det är en intressant känsla att vara supertrött och samtidigt ha problem med sömnlöshet, men så är det de första dagarna efter behandlingen.

Muskel- och ledvärk – Kommer som ett brev på posten runt tre-fyra dagar efter behandlingen. Det känns som att varenda muskelfäste är inflammerat, inte jätteskönt. Det håller i sig i runt två veckor.

Skelettsmärtor – Biverkning av de immunförsvarsboostande sprutor som jag måste ta från dag fyra till åtta, alltså under fem dagar. Värken dyker upp runt en vecka efter behandlingen, och när man kombinerar det med muskel- och ledverken så kan man lugnt säga att det är några av de värre dagarna. Då är man inte kaxig, och det slutar oftast med att jag bara ligger och vilar. Än så länge klarar jag mig med att äta Alvedon och Ipren, men vi får se hur länge det håller i sig.

Magbesvär – är det inte helt stopp, så är det ingen hejd på det om vi säger så. Imodium tar hand om det värsta där.
Det var väl en snabb överblick av bieffekterna. Sen tappade jag även känseln i läppar och tunga under någon dag, så de har beslutat att sänka dosen till nästa gång och se om det blir bättre.

Första cellgiftsbehandlingen

Det var ett tag sedan jag uppdaterade, och det beror på att cellgifterna knockade mig totalt. 

Så jag kommer att försöka dela med mig av erfarenheten i några inlägg. Jag delar upp dem för att det inte ska bli ett helt maratoninlägg att ta sig igenom. 



Jag fick min första cellgiftsbehandling onsdagen den 28:e juni. Vi lämnade dottern hos Niklas pappa, och begav oss till Radiumhemmet. Vi hade tid klockan nio och var lite tidiga, men ingen av oss kände för att stressa så det var rätt skönt att vara ute i god tid. 

Rolig kuriosa är att de i väntrummet har en ”patienttelefon”. Det är en fast telefon som sitter på väggen, och den är till för att patienterna ska kunna ”ringa gratis inom Storstockholm”. 😂 Jag dör nästan! När den sattes upp var det självklart en lyx, men nu i mobiltelefonernas och samtalspotternas tidsålder känns den… lite förlegad. 😁 Men kul iallafall. 

Till slut så fick vi iallafall komma in på behandlingsrummet.  Jag delade det men en kvinna i femtioårs-åldern som hade livmoderscancer. Behandlingen började med att de sköljde ur min PICC-line, och sedan fick jag en spruta i låret. Den sprutan kommer jag att behöva ta var tredje vecka i ett år. Den är en del av behandlingen som riktar in sig på just HER2 positiv cancer. Jag måste ta den först eftersom jag behövde vara under observation minst fem timmar efter injektionen första gången för att se så jag inte får en reaktion mot den. Sen var vi tvugna att vänta i en timme innan de satte igång cellgifterna. 


Helt ärligt så är det inte så dramatiskt att få cellgifter (om du inte har oturen att få en reaktion så klart). Jag trodde jag skulle tycka att det var jobbigt, men det var det inte. Det var mest långtråkigt. Efter två timmar så kom min mamma och syster förbi och stannade hos mig så att Niklas kunde åka hem och ta hand om dottern. 

Jag fick två olika cellgifter i dropp, och en av dem har bieffekten att man kan tappa naglarna, så under tiden jag fick det så var jag tvungen att ha på mig isvantar och istofflor. Och det var exakt lika obekvämt som det låter. Jag var tvungen att då och då ta ut händerna ut vantarna och värma upp fingrarna lite för att inte få köldskador. Inte skönt alls!

Det som blev roligt med den var att vi (jag, mamma, och syrran) satt och löste korsord, och nu skulle jag då försöka peka med ett par enorma tumvantar var jag ville att de skulle fylla i ett ord. Vi skrattade nästan konstant resten av behandlingen. 

När jg äntligen blev frisläpt så åkte vi hem till Niklas och dottern. Jag var uppe ett litet tag, men sen blev jag så trött att jag behövde gå och lägga mig. Det hade inte så mycket med själva behandlingen att göra som att vi hade sovit dåligt, och att alla spänningar släppte nu när jag var hemma igen. 

Så jag gick och lade mig en stund, mamma och syrran åkte hem, och nu var det bara att vänta och se hur biverkningarna skulle bli.