Kalas!

Igår hade vi kalas för dottern som fyllt ett år. Hela familjen var samlad, vilket var rätt kul. Vi fick ha kalaset i en park, för det fanns ingen chans att alla skulle ha fått plats hemma hos oss.

ett år

Från en dag till ett år.

 

Kalas

Mys i parken med yngsta kusinen.

Annonser

Att känna sig värdelös

Det är rätt svårt att beskriva hur det känns när alla bieffekter sätter igång som värst. När hela kroppen värker, när varken mat eller dryck smakar som det brukar, när man egentligen inte vill kliva ur sängen på mornarna.

Alla säger att man bara ska tänka på sig själv, försöka vila och ta det lugnt. Har ni försökt vila och ta det lugnt med en klängig ett-åring i lägenheten? När det bara finns ett sovrum, när ingen av oss vuxna får sova på nätterna för att dottern inte gör det?

Vår lilla tjej fyller ett år den här veckan, och jag har spenderat två veckor med att känna mig som världens värsta mamma och fru. Och det är ingen som får mig att känna mig så förutom jag själv. Men eftersom jag ska på behandling nästa vecka så innebär det att jag mår rätt ok denna vecka. Så vi kommer att ha kalas på lördag för hela familjen. Min syster kommer hit och hjälper till med bakningen så det inte blir för jobbigt, för även om värken och tröttheten sakta försvinner så känns det ändå på något sätt som att man inte har tillräckligt med energi i kroppen.

Jag har fortfarande svårt att fatta att jag inte har något hår. Jag gillar att det går snabbare att duscha, men det känns väldigt konstigt när man tar sig på huvudet, när man lägger sig på kudden, och att man måste ha mössa på när man går ut.

Allt som allt är väl det här inte någon av mina bättre dagar. Det har blivit en del tårar den här månaden, men jag hoppas att jag vänjer mig vid bieffekterna så att det kanske känns lättare nästa gång.

Fy fan vilken dag!

Allt började med att dottern inte ville sova på natten. Varannan timme var vi uppe och vaggade henne, och klockan 04:20 bestämde hon sig för att nu var det dags att gå upp. Niklas gick upp med henne, men klockan 5 var jag tvungen att gå upp och äta frukost innan jag skulle börja fastan inför PET/CT:n. Vi lyckades äntligen få henne att somna igen klockan sex, och Niklas gick också och lade sig då. Jag var för nervös, så jag stannade uppe och satt och slösurfade i soffan.

Sen kom min mamma klockan 9:30 för att vara barnvakt medan vi åkte på dagens första undersökning.

Vi kommer till Karolinska och går till avdelningen där vi ska göra PET/CT:n. Då finns jag inte inlagd i deras system! Däremot så skulle jag tydligen ha varit på Thorax och gjort datortomografi klockan 9:20 (något jag inte fått information eller kallelse om), och klockan var nu 10:30. Då brister det och jag börjar bara gråta. Jag MÅSTE ha alla undersökningar gjorda innan måndag!

Sköterskan i Receptionen säger bara att hon måste kolla med sin kollega, men Thorax är ju en annan avdelning, så de kanske inte kan göra något. Och forskningssköterskan som gett mig alla tider för den här veckan är på semester så klart!

Jag ringer min mamma för att hon ska ta foto på pappret jag har med alla tider som jag fick i torsdags, då hör jag dottern gråta hysteriskt i bakgrunden, något hon gjort sedan fem minuter efter vi gick hemifrån.
Niklas akutringer sin pappa som egentligen hade andra planer, men han avbokar och går hem till oss för att hjälpa till.

Sköterskans kollega kommer då fram och meddelar att de klämmer in mig, så att jag ska få göra datortomografin direkt och sedan PET/CT:n. På väg till undersökningen får jag reda på att anledningen till att jag inte fått informationen om att jag skulle varit där 9:20 var för att sköterskan som skulle ha ringt mig igår varit sjuk, och ingen annan hade tydligen koll på att jag skulle dit!

Var äntligen hemma kl 13 igen, dottern hade lugnat sig när farfar kom (han är hennes favorit som tur är), men ville varken äta lunch eller sova. Vi gick och åt lunch allesammans och sen lyckades vi äntligen lägga henne kl 14. Hon vaknade kl 16, precis när farfar kom tillbaka för att vara barnvakt IGEN, eftersom vi nu skulle iväg och göra biopsi på tumören.

Så nu ligger jag på sängen helt utmattad medan Niklas badar dottern som är på ett uruselt humör eftersom hon inte får klättra på mig (pga snittet i bröstet).

Vilken dag!